Det syns inte alltid utanpå om en person har ett komplicerat förhållande till mat och kropp, eftersom en ätstörning inte alltid handlar om att svälta sig själv och att se smal ut. Oavsett problematik så medför det alltid stort lidande både fysiskt och psykiskt för dessa personer och är ofta förknippat med både ensamhet och skam.

Hur ska du på bästa sätt bemöta någon du misstänker har ett komplicerat förhållande till mat och till sin kropp?

Svaret på den här frågan är lika svår oavsett om man är nära familj, vän eller den person som finns i närheten på annat sätt.  Det finns ingen universallösning för hur man kan upptäcka att någon mår dåligt eller hur man ska få någon att bli frisk och fri från en ätstörning.

Men ett steg närmare är att ifrågasätta en persons välmående och beteende på ett positivt och stödjande sätt i ett så tidigt skede som möjligt, utan att anmärka på direkt fysiska iakttaganden. Men det är viktigt att våga fråga! Det kan vara det som sår ett frö till förändring. Forskning inom ätstörningsområdet säger att ju tidigare upptäckt av en ätstörning och rätt vårdinsatser desto godare prognoser för att tillfriskna.

Här följer en vägledning på hur ett bemötande skulle kunna gå till:

”Jag skulle vilja prata med dig, har du tid en stund?”

I ett första steg så är det viktigt att bemöta med att fråga hur personen mår utan att kommentera matintaget, vikten eller kroppen.

Visa att du bryr dig och finns där om personen behöver prata. Tala om att du känner dig orolig för att något inte står rätt till.

Fokusera hellre på vad personen tänker och känner istället för att till exempel poängtera:

”Jag ser att du har gått ned i vikt och inte äter något!”

 Ett sådant uttalande kan istället ge personen bekräftelse på framgång i sitt ohälsosamma beteende.

Det är alltid möjligt att du får ett förnekande tillbaka och det kan vara svårt att hantera.

Då är det viktigt att berätta att din oro ändå kvarstår och att du finns tillhands om personen skulle vilja prata i ett senare skede.

Om beteendet ändå fortsätter så är det såklart svårt att acceptera.

I de här lägena kan det vara värt att beskriva din oro mer utförligt för att personen ska förstå att beteendet inte är hälsosamt. Men skuldbelägg inte. Om det till exempel handlar om överhoppade måltider och personen kommer med undanflykter som att:

”Jag har redan ätit” eller ”jag är inte hungrig!”

Vid förnekande behöver du få reda på och ifrågasätta varför. Ställ gärna öppna frågor som inte bara kan svaras med ett ja eller nej är bra!

Något som är viktigt och ibland avgörande för hur samtalet fortskrider är att vara närvarande när du pratar med en person som kan vara drabbad. Det kan handla om

  • att ha tillräckligt med tid för att lyssna eller prata.
  • att visa med hela kroppen att du finns där och att samtalet med personen är viktigt, annars kan det leda till att den du samtalar med backar och istället drar sig tillbaka och behåller det inom sig ännu längre.
  • något som kan hjälpa vid ett samtal när du själv tar kontakt är att ha funderat på hur du skulle vilja hjälpa till. Du kanske har undersökt vilken hjälp det finns att få eller tagit reda på var personen kan ta kontakt med professionella inom området.
  • att, om det skulle gälla en person på en skola, arbetsplats eller liknande, se över om det finns någon policy eller handlingsplan inom ätstörningsområdet som kan guida dig.

 

Här följer några punkter om hur man kan närma sig någon som man misstänker kan ha ett komplicerat förhållande till mat, hämtade ur boken ”En närståendes handbok” från Riksföreningen Anorexi/Bulimi-Kontakt.

Konfrontera problemen.
Presentera din oro på ett kärleksfullt sätt. Skuldbelägg inte. Den som är sjuk kanske förnekar problemen eller blir arg. Ta inte ilskan personligt. Var och en som konfronterar personen sår ett frö till förändring.

Hjälp personen till professionell behandling.
Se också till att du själv får hjälp och stöd. Det är viktigt att ha någon utomstående att prata med så att det inte blir ditt eget personliga ansvar. Försök inte bli terapeut till din familjemedlem eller kompis utan känn efter på vad du själv orkar med när det gäller ditt engagemang.

Kräv inte viktökning eller förändrat ätbeteende.
Kritisera inte din närstående för dennes problem utan visa istället att du finns där om hon/han vill berätta om problemen. Kräv inte att personen nödvändigtvis berättar allt omedelbart, påtala att du finns tillgänglig om han/hon vill.

Håll dig uppmärksam på tidiga signaler.
Det kan handla om att personen har anammat ett förändrat matmönster till exempel genom att dra ned på eller utesluta fett och socker. Det kan handla om att tacka nej till saker som personen tidigare tyckt om. Ett tidigt tecken kan vara ett ökat intresse för matlagning och vanligt kan vara att utesluta kött från kosten. Överdrivet motionerande kan vara ett annat tecken på en begynnande ätstörning.

Fråga den som kan vara drabbad hur personen vill ha hjälp av dig.
Låt personen berätta för dig hur du kan hjälpa till.

 

Gå vidare till